CIVILKURAGE

Lojalitet mot arbetsgivaren premieras. Civilkurage är inte önskvärt.
Den som tar mod till sig och larmar om fusk och brister, råkar nästan alltid illa ut.
Men "väckarklockor" är en förutsättning för att demokratin ska fungera, menar statsvetaren Lennart Lundquist.

På förmiddagen den 10 december 2003 träffade en tvärpolitisk grupp svenska riksdagsledamöter en europeisk gäst,
en man med flera förtroendeuppdrag i transportsektorn.

Mötet ägde rum i ett av riksdagens mindre sammanträdesrum i Gamla stan.
Gästen hade blivit intresserad av en misstänkt korruptionsaffär i den svenska statsförvaltningen och bad riksdagsledamöterna att redogöra för möjligheterna att låta riksdagen gå i spetsen för kravet på en offentlig utredning av misstankarna.

"Det är svårt" invände en i den tvärpolitiska gruppen. "Få ledamöter vill och orkar sätta sig in i frågan.
Man har helt enkelt svårt att ta till sig att det skulle förekomma sådant allvarligt myndighetsmissbruk i Sverige och slår hellre dövörat till."

"Så svårt ska det väl inte vara" sa den europeiske gästen med plötslig hetta.
"Använd parlamentets möjligheter om ledamöterna misstror de fakta ni lägger fram.
Kalla en "whistleblower" och ordna en "open hearing" så kommer sanningen fram!"

De svenska riksdagsledamöterna nickade men fick något osäkert i blicken och blev svaret skyldiga.
Inte för att de inte visste vad en "whistleblower" var, men kanske för att de insåg att begreppet inte har någon riktig tradition i Sverige.

- Man gör inte karriär i den offentliga förvaltningen om man säger ifrån, det vet alla och det är naturligtvis något som den som vill följa sitt samvete och slå larm om en oförätt tvingas ta med i beräkningen, säger Lennart Lundquist, professor i statskunskap i Lund.

- Att dessutom all forskning visar att det går mycket illa för dem som säger ifrån gör inte saken lättare.
Det är allvarligt, eftersom den rätt-rådige ämbetsmannen, den man eller kvinna i förvaltningen, som säger ifrån är nödvändig för att demokratin ska fungera.
Att den personen är på väg bort ur systemet är alarmerande.

I boken "Demokratins väktare" (Studentlitteratur 1998) konstaterar Lennart Lundquist att frånvaron av nejsägare i den svenska offentliga förvaltningen är ett demokratiskt problem.
Den offentlige ämbetsmannen har ett särskilt ansvar, att fungera som demokratins väktare, att vara den som ser till att den offentliga moralen iakttas, att verksamheten hålls öppen för insyn och att medborgare och politiker får ett optimalt beslutsunderlag.

En ämbetsman eller ämbetskvinna måste vara demokratins tjänare snarare än maktens dräng.
För att kunna tjäna demokratin krävs att ämbetsmannen har ämbetskurage, modet att säga ifrån när den offentliga moralen utmanas.

- Men numera, och i takt med att den offentliga sektorn alltmer försökt att efterlikna marknaden, har lojalitet blivit den överordnade personliga egenskapen hos en offentligt anställd, säger Lennart Lundquist.

I samband med den senaste tidens händelser med mutor och chefsförmåner inom Systembolaget, Skandia och SL berättade vissa anställda att de känt till missförhållandena i flera år, men inte vågat slå larm.

Att vara en "whistleblower", att visa civilkurage och blåsa i visselpipan när något är fel, har alltid varit förenat med risker.
Carl Gustaf Spangenberg, docent i juridik vid Uppsala Universitet har forskat i vad som händer med modiga nejsägare.

Det börjar alltid med omgivningens tysta ogillande och fortsätter sedan obevekligt utför: försämrad löneutveckling, försämrad karriär, försämrade arbetsuppgifter, undvikande, utfrysning, mobbning, hot, varning, disciplinpåföljd, krav på skadestånd, straff, omplacering, uppsägning, avsked, svårigheter att få nytt jobb, familjeproblem, mediebevakning, psykosomatiska problem och självmord.

Vilka människor är det då som slår larm? Udda personligheter som vill framhäva sig själv?
Psykiskt störda rättshaverister med auktoritetshat?
Tvärtom, visar alla undersökningar.
De som träder fram och avslöjar stora fel är inte missnöjda anställda utan ofta de mest uppskattade, produktiva och hängivna medarbetarna i organisationen, människor med starkt rättspatos.

Men dessa människor säger alltså alltmer sällan ifrån.

När revisorn i EU-kommissionen, Paul van Buitinen häromåret avslöjade nepotism, falska kontrakt, bedrägerier och skattebrott inom EU-kommissionen och på grund av detta fick halverad lön, blev offentligt förtalad och suspenderades, uppmärksammades detta i Sverige.
Van Buitinen framställdes som en hjälte.

EU med sin bristande offentlighetsprincip krävde dessvärre modiga läckor, konstaterade kommentatorer efteråt.
Men också i Sverige, med sin offentlighetsprincip, rapporterar revisorer om hur myndigheter misshushållar med pengarna.
Av rädsla för repressalier vågar de dock inte framträda med namn.

I DN berättades den 20 oktober 2001 om att en rad chefer för statens internrevision rapporterade till Riksrevisionsverket om allvarligt missbruk av hantering av skattemedel inom den statliga förvaltningen.
Chefernas exempel var upprörande, men särskilt anmärkningsvärt var hur de avslutade sin rapport.
"Med anledning av vår nuvarande respektive framtida situation och beroende på vem vi har/kommer att få som generaldirektör vill vi i denna skrivelse vara anonyma.
Vår utsatthet speglas också av att kollegor inom staten inte vågade berätta för oss när vi gjorde en rundringning".

Att revisorer inom staten upptäcker att skattepengar missbrukas, men inte vågar rapportera är kanske ett större demokratiskt problem än själva misshushållningen av pengar.

- Anonymiteten och bristen på detaljer gjorde att det blev oändligt mycket svårare att kontrollera revisorernas rapport, har Inga-Britt Ahlenius berättat.
Ahlenius var fram till i somras generaldirektör på riksrevisionsverket.

Vad beror rädslan att säga ifrån på? En kombination av paradoxen att den offentliga sektorn både försöker anpassa sig till marknaden samtidigt som den politiska styrningen av förvaltningen blivit hårdare, tror Lennart Lundquist.

- Moraliskt förfall smittar av sig.
Vi befinner oss i en ond spiral.
I näringslivet har ägarrollen blivit mer passiv, vilket lett till en direktörernas revolution med girighet och roffa åt sig-mentalitet.
Offentliga sektorn och staten glömmer att man är en rättsordning, inte ett aktiebolag, och inför anställningsformer och lönepolitik som liknar näringslivets.
Lönen blir ett verktyg att värdera lojalitet.
För 50 år sedan fanns inte tanken inom ämbetsmannakåren att man skulle tillskansa sig det offentligas medel.
Vanliga människors förtroende för rättssamhället försvinner.
I slutändan hotas hela samhällsmoralen, vanliga medborgare ser inga skäl att agera moraliskt, säger Lennart Lundquist.

- Därför vore det så oerhört värdefullt om staten, kungen eller regeringen gav ett erkännande till någon av de få modiga människor som faktiskt följer moralen och som har slagit larm.
I hur många år som helst har jag framfört detta när jag föreläst på myndigheter:

ge en person som "Fången på fyren", han som avslöjade att Sjöfartsverket fuskat med ett sjökort i samband med en tankolycka, en officiell medalj.

Det vore en signal till alla rättrådiga demokrativäktare i förvaltningen att våga säga ifrån när något går fel.

Mats Holm, insidan@dn.se

Dagens Nyheter 13 maj 2004

Sweden: Websites from A to Z                

 0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö 

 


Sweden: Topics from A to Z

 0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö

Worldwide: Countries from A to Z             

A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W Y Z

Worldwide: Topics from A to Z  

0-9 A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z