Hälften av alla svenska hushåll har mindre än 53 000 kronor på banken. Det är en internationellt sett mycket låg siffra. Utjämningspolitiken i Sverige har gjort att det för de flesta inte längre finns någon koppling mellan inkomst och förmögenhet. Det har lett till att fördelningen av förmögenheter är lika ojämn som i USA. Det visar ett nytt, omfattande statistiskt material som analyserats av Fredrik Bergström, Robert Gidehag och Helena Olsson vid Handelns utredningsinstitut, HUI. Det är svårt att tänka sig en fattigare medelklass än den svenska, skriver de.

Långt upp i den svenska medelklassen är det ovanligt med sparade pengar på banken. Hälften av alla svenska hushåll har mindre än 53 000 kronor på banken och 30 procent av hushållen har större skulder än tillgångar. I många fall täcker värdet på bostaden ganska exakt lånens storlek. I Sverige riktas då och då reklam från pantbanker till den breda medelklassen med budskapet att en oväntad utgift om 5 000 kronor kan finansieras med att sälja av tillgångar - som till exempel mormors gamla vigselring. Det är svårt att tänka sig en fattigare medelklass än den svenska.

Kanske bör den senaste tidens allt mer uppmärksammade skandaler med oansvariga ersättningar till direktörer, mutaffärer med mera ses just i ljuset av detta. En alltmer utbredd hopplöshet inför svårigheten att bygga upp ett eget sparande med vanliga inkomster kanske bidrar till att människor blir mer benägna att ta till alla till buds stående medel. Denna attityd smittar av sig i alla grupper - även bland dem som egentligen inte behöver gå vid sidan av systemen för att tjäna pengar på ett korrekt sätt.

HUI presenterar i dag en mycket omfattande studie om den svenska förmögenhetsbildningen där vi haft möjlighet att analysera ett nytt statistiskt material.

Motivet bakom Sveriges politiska vägval under decennier har varit att skapa trygghet och rättvisa. Retoriken klingar emellertid alltmer ihåligt. Få saker torde vara så viktiga för rättvisa som att med egen ansträngning, egna beslut och flit kunna påverka sin ekonomiska situation. I vår studie har vi bland annat studerat den så kallade nettoförmögenheten, hushållens samlade tillgångar minus deras totala skulder, i den så kallade Linda-databasen, för 70 000 hushåll i yrkesaktiv ålder. Huvudfrågan har varit om det finns ett samband mellan hur mycket hushållen tjänat under en längre period (16 år) och vilken nettoförmögenhet de har år 2000.

De enda samband som finns i Sverige mellan inkomster och förmögenhet existerar längst ned bland inkomsttagarna och högst upp. Hushåll med mycket låga inkomster har normalt en lägre förmögenhet än andra. Direktörer och andra mycket högavlönade kan bygga upp en förmögenhet med sin inkomst.

Det alarmerande är att för åtminstone 50 procent av hushållen finns inget sådant samband alls. De 50 procent som ligger i mitten av inkomsthierarkin (total inkomst 1985-2000) har lika stor sannolikhet att tillhöra såväl de fattigaste som de rikaste hushållen i termer av förmögenhet. När vi delat in hushållen i tio lika stora grupper rangordnade efter förmögenhet (förmögenhetsdeciler) visar det sig att sannolikheten för de flesta, oavsett inkomst, är ungefär lika stor att hamna i vilken som helst av dessa förmögenhetsgrupper.

För den svenska medelklassen har helt enkelt förmögenhet och sparade tillgångar mycket lite att göra med inkomst. Här är det i stället helt andra faktorer som styr. Saker som att ha tur att köpa sin bostad när priserna råkar vara låga eller att komma från en rik familj och via arv eller gåvor bygga upp sin förmögenhet. Inte minst viktigt i detta sammanhang är troligtvis möjligheten att tjäna sina pengar vid sidan av skattesystemet. Ett hushåll som i stället satsar på en traditionell inkomstkarriär kan däremot inte se fram emot en bättre förmögenhetssituation. Vi har mycket svårt att se hur detta skulle kunna beskrivas som rättvist.

Detta förhållande ser annorlunda ut i andra länder. Ett syfte med vår studie har varit att så långt det är möjligt replikera en omfattande amerikansk studie om förmögenhetsbildningen i USA. Där visar det sig att sambandet mellan inkomst och förmögenhet är betydligt starkare. I Sverige förklaras variationer i förmögenhet bland hushåll till 14 procent av inkomsten. I USA är motsvarande siffra 47 procent.

Hur är det då beställt med den svenska tryggheten? Det är visserligen sant att vi i Sverige har ett omfattande socialförsäkringssystem som ger oss skydd för inkomstbortfall och att alla har möjlighet att få vård. Detta är dock faktiskt inte unikt för Sverige. Andra länder har också försäkringslösningar och sjukvård. I Sverige vet vi dessutom att försäkringsskyddet blir allt sämre trots att vi får betala mer. Vården tenderar också att bli allt mer ojämnt fördelad då vissa grupper har möjlighet att försäkra sig förbi vårdköerna. Vid sidan av denna, i Sverige traditionella, syn på trygghet, menar vi att få saker torde vara så viktiga för trygghet som att ha egna sparade tillgångar på banken att använda för kärva tider.

För att undersöka förmögenheternas storlek och fördelning har vi låtit Statistiska centralbyrån ta fram statistik rörande hushållens nettoförmögenheter. Den svenska förmögenhetsfördelningen kännetecknas framför allt av två saker. För det första är förmögenheterna normalt mycket små.

Hälften av alla svenska hushåll har en nettoförmögenhet som är mindre än 155 000 kronor. Av denna förmögenhet utgörs normalt merparten av att det egna hemmet är något mer värt än bolånen. Studeras i stället likvida medel finner man att hälften av alla svenska hushåll har mindre än 53 000 kronor på banken. Detta är låga siffror i ett internationellt perspektiv, trots att siffrorna gäller år 2000 - ett år när tillgångsvärdena stod på topp. För det andra är förmögenhetsfördelningen mycket skev. De 10 procent rikaste hushållen äger 62 procent av den samlade nettoförmögenheten. Detta är en i princip lika ojämn förmögenhetsfördelning som den amerikanska.

Mot bakgrund av detta vill vi hävda att det finns ett växande gap mellan den politiska retoriken kring rättvisa och trygghet - och den värld människor faktiskt lever i. Detta leder till frustration och bristande förtroende för politiker som lovar och lovar men inte förmår leverera. Den svenska modellen kunde faktiskt leverera tillväxt, rättvisa och trygghet under betydande delar av förra seklet. Frågan är varför den inte förmår göra det nu.

Vi tror att en viktig förklaring till detta är att rättvisepolitiken alltmer fått fel fokus. I en tid när människor mer eller mindre föddes till att bli skomakare, kontorist eller direktör var utjämning av inkomster ett viktigt instrument för att skapa en jämnare fördelning av levnadsstandarden.

Men i ett modernt dynamiskt samhälle där människors inkomster kraftigt varierar över tiden blir en sådan ensidig fokusering på inkomstutjämning rättvisans främsta motkraft.

I dag varierar människors inkomster över livet betydligt mer än tidigare. I mycket större utsträckning är vi exempelvis frånvarande från yrkeslivet under perioder av familjebildning eller studier. Några väljer att i vissa perioder trappa ned sin yrkesverksamhet för att förverkliga något annat livsprojekt. Framför allt blir social rörlighet allt vanligare. En låg inkomst och en låg position på arbetsmarknaden i en period innebär inte med nödvändighet att denna situation håller i sig resten av livet. Omvänt gäller att en hög progressiv beskattning av en välavlönad individs arbete inte innebär att skatten träffar en individ som har en hög inkomst i ett längre perspektiv. I allt fler fall träffar denna skatt i stället en individ på väg uppåt i inkomsthierarkin.

En titt på den svenska inkomstfördelningen ger en förklaring till varför förmögenhetsbildningen fungerar som den gör i Sverige. Vi har låtit Statistiska centralbyrån utföra en stor mängd beräkningar också av hur inkomstfördelningen för samtliga hushåll ser ut i Sverige. Trots att vi vet att inkomstfördelningen blivit mer ojämn de senaste 20 åren råder fortfarande små inkomstskillnader mellan hushåll.

Studeras disponibel inkomst utkristalliserar sig tre grupper. För det första en grupp hushåll med mycket låga disponibla inkomster. Det handlar om cirka 20 procent av de svenska hushållen. Dessa är i mångt och mycket olika former av specialfall där förvärvsfrekvensen är mycket låg eller där pensionen är mycket liten. För det andra en grupp hushåll där de disponibla inkomsterna är relativt höga. Det handlar om i storleksordningen 10 procent av hushållen där den årliga genomsnittsinkomsten efter skatt och bidrag uppgår till 640 000 kronor. I denna grupp finns också hushåll som utgör specialfall där minst en hushållsmedlem har en mycket hög position på arbetsmarknaden. För många hushåll i denna grupp är årsinkomsten väsentligt högre.

Det intressanta i detta sammanhang är den tredje gruppen - bestående av 70 procent av alla hushåll och således innefattande hela den arbetande svenska arbetar- och medelklassen. Hela denna grupp ligger inom ett spann om 20 000 kronor i månaden. Ett hushåll som rör sig från den tredje tiondelen till den nionde förbättrar således sin standard med i storleksordningen 20 000 kronor i månaden. Mer vanliga karriärsteg belönas med några tusenlappar.

Belöningen för karriärsteg i exempelvis USA är i en helt annan dimension. Före skatt skiljer det exempelvis mer än 100 000 kronor i månaden mellan de tjugo procent av hushållen som tjänar minst och de tjugo procent som tjänar mest i USA. Om vi exempelvis jämför den tiondel som tjänar minst med den tiondel som tjänar mest i Sverige (före skatt) skiljer det 59 000 kronor i månaden. Jämförelserna avser medelvärden i grupperna.

En sådan sammanpressning av statiska inkomster leder till just de brister vi inledningsvis belyser. Utjämningspolitiken har, i rättvisans namn, i princip helt kopplat ur sambandet mellan inkomst och förmögenhet. Skillnaderna efter skatt och bidrag mellan olika positioner på arbetsmarknaden blir helt enkelt för små för att människor skall kunna påverka sin förmögenhet i någon större utsträckning med arbete. Det vi säger är inte att det är något fel på att människor har tur eller ärver pengar. Problemet är att det, för människor som inte har denna typ av privilegier, är omöjligt att kompensera sig med egen karriär och egen ansträngning.

I dagens dynamiska samhälle måste utjämningspolitiken därför byta fokus. Att jämna ut inkomstspridningen på årsbasis blir ett mycket trubbigt, för att inte säga oanvändbart, instrument att åstadkomma rättvisa. I stället kväver en sådan långt driven inkomstutjämning människors möjligheter. Efter decennier av politik utformad av arbetarrörelsen är det dags att vi får en ny rättvisenorm och en ny politik som på allvar gynnar arbete. Det måste åter bli möjligt att, för större grupper än ett fåtal direktörer, bli rik på arbete.

Fredrik Bergström, Vd HUI,
Robert Gidehag, Chefekonom HUI, tillträdande vd Skattebetalarnas förening, Helena Olsson, Nationalekonom HUI